Lite funderingar..
När man var gravid pratade alla om hur mysigt det var med barn, hur mycket man älskade dem och massor av andra positiva saker. Men det var ingen som pratade om det negativa, hur orolig man är hela tiden, hur slut man är dygnet runt och hur stressigt livet blir. Jag har nog aldrig varit så stressad i mitt liv, och ändå är Gina en väldigt snäll och lugn bebis. Jag vet att jag är ute och flänger en hel del och åker runt till folk men stannar jag hemma hela dagarna och bara är så lär jag deppa ihop totalt..
Självklart är det mysigt med barn och Gina är det bästa som någonsin kunnat hända mig. Jag ångrar henne inte en sekund och skulle inte vilja byta henne för allt i världen. Min älskade lilla prinsessa!
Kanske ett meningslöst inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig och min blogg är till för sånt!
Nu ska jag äta, HUNGRIG!
kan vara bra att någon ändå pratar om det som är svårt och tufft :)
Jag tänker massor på den jobbiga delen.
Jag vet att det kommer bli tugnt och att man behöver stöd för att orka.
Det är därför jag försöker få min karl till att ändra sitt schema lite.
Han dömmer handboll (hela helger) Han spelar handboll 2 dagar i veckan, han tränar handboll 2 dagar i veckan, han tränar "vanligt". så tiden v ses är typ när vi går och lägger oss.
Det är min största oro nu. att jag ska bli helt ensam. Och då ploppar dessa "jobbiga" situationer upp. som du säger, folk pratar bara om hur underbart det är. Men oj oj oj vad jobbigt det kan vara. Det vet jag genom bara barnvakts delen..sitt eget har man ju dynet runt. ^^
Men massa kärlek ska han/hon få i allafall! =)
